Nostalgi

Idag upplevde jag nostalgins vindar.

På en morgonpromenad genom ett folktomt Lund gick jag där och blev nostalgisk.

När blir man egentligen nostalgisk?

Barn blir inte nostalgiska, väl?

Knappast ungdomar heller.

Är nostalgi något som kommer med åren?

Är det bara gamla som blir nostalgiska och är jag i så fall gammal?

Skit samma, för mig är nostalgi njutning.

Jag njuter av känslan att drömma om svunna tider.

Egentligen är väl nostalgi en något sorgsen känsla, men för mig är det värme, lycka o fina minnen.

Dåliga o ledsna minnen är för mig inget som hör till nostalgi.

När jag blir nostalgisk är jag nästan alltid i Lund, i min barndoms bakficka, precis som idag.

Bäst är det om man kan uppleva känslan av att vara där man varit i så många olika situationer, om minnena liksom får skölja över en. 

Ännu bättre blir det om man kan känna dofter o smaker som hör hemma i minnena.

Då blir det liksom som att återuppleva allt, fast ensam, i huvudet, men ändå på riktigt, som en vakendröm på något sätt.

En dröm där du själv kan välja o styra lite grand, det man vill återuppleva o minnas.

Inte allt det där andra.

Bara det fina.

Idag har jag gått där för mig själv, på gator o torg genom Lund, och fått vara nostalgisk.

Alldeles ostörd med mina tankar o minnen.

Lite regn gjorde bara känslan ännu bättre!

Tänk att dom där ankorna har jag matat så många gånger (nåja, kanske inte just dom)

och sen har jag åkt hit med mina barn o matat dom.

Hoppas att mina barn åker hit o matar ankor med sina barn någon gång.

Kanske blir dom också lite nostalgiska då.

I morgon kommer lilla klassen tillbaka efter sommarlovet.

Det ska bli kul o se dom igen.

Hoppas vi får ännu ett fint år ihop.