På väg in i tonåren...

Nu börjar han bli stor, lillkillen.

På riktigt.

Jag klamrar mig fast vid nuet o önskar att tiden kunde stå stilla.

Ett tag bara.

Var tid har sin charm, låt tiden ha sin gång...

Så säger förnuftet, men inte känslorna.

Han har ju alltid varit sin egen, vår lillkille.

Han, den lille lockige sötnosen, mammas gullunge.

Han charmar dom flesta, med sina upptåg, sin glimt i ögat o räv bakom örat.

Ens barn är till låns sägs det. Det där har jag aldrig riktigt förstått. Ens barn är väl alltid ens barn?

Han är inte hemma så mycket, vår lillkille.

Kompisarna får den mesta av hans upppärksamhet o vi får det som blir över.

Han lever lite som i en bubbla o det fick vi bevis för igår.

Va??? Ska vi inte till Grekland???

Ehhh, nää.. Var har du fått det ifrån?

Amen, det har jag ju sagt till ALLA mina kompisar!!!

På något sätt har han alltså fått för sig att vi ska till Grekland i sommar.

Det ska vi inte.

Nästa år kanske.

Igår var vi på Bakken.

Det var jag, lillkillen o hans kompis Simon.

Tack för den här dagen!