Samma visa varje år!

Att vara lärare är ett säsongsarbete, brukar jag hävda. I maj månad får man sannerligen bekänna färg.
Bloggen blir av naturliga skäl bortprioriterad. Men idag har jag tid och lust. Älsklingen har dragit till en huvudstad på andra sidan vattnet för o göra upp med de rödvita i en fotbollsmatch. Storkillen hänger med en polare som tagit körkort idag (jisses) o lillkillen hänger på ovanvåningen. Själv sitter jag på vår underbara altan i 25-gradig värme o njuter av Bruce o sommaren. Det är fredagkväll och jag har gått ner på sparlåga. Veckan har varit lång o intensiv med utvecklingssamtal, bedömningar, rättningar o skolinspektion. Önskar varje år att jag hade börjat med utvecklingssamtalen liiiite tidigare, men ändå blir det samma visa varje år. Fast till nästa läsår blir det förändringar! Vi kör igång ett nytt system med inledande samtal med eleverna redan i uppstarten, som en uppföljning på vårens betyg/omdömen o sen kör vi ett elevlett utvecklingssamtal direkt, ett samtal som ska ha betoning på framtid o hur ska jag gå vidare. Denna procedur upprepas sen på våren, vilket bör innebära att man inte är ett slutkört vrak när sommarlovet kommer.
Nästa vecka är det avslutning på min skolledarutbildning o därmed blir jag behörig att söka skolledartjänster. Fast i Lund verkar det näst intill hopplöst att få in en fot då man kräver statlig rektorsutbildning för de flesta tjänster som utlyses o för att få gå statlig rektorsutbildning krävs att man redan har en skolledartjänst.... Snacka om moment 22! Well, en vacker dag kanske det blir en öppning för mig! Det går ju inte direkt någon nöd på mig. Skål!

Påsk och vår och plötsligt lite sommar!

Ska försöka göra en liten bildsammanfattning av påsken:

Kalas för vår lilla prinsessa!

Max väntar på cupcakes!

Lillkillen

Oscar

Kan själv...

Kusinlek!

Underbara ungar!

Påskdag i Vitemölla med äggarullning

Och där står farmor o farfar

Han vann igen, min hjälte! Andra året i rad!

Kusiner på studsmatta

Nämen om man skulle ta o blogga lite!

Man kan ju lätt tro att jag dött eller nå´t, men så är det inte. Jag har bara pausat lite, från bloggen - inte från livet. Jag är i högsta grad levande! När det gäller bloggen har jag liksom kommit av mig, fått skrivkramp, tycker inte att jag har något att skriva om. Eller ibland för mycket att skriva om. Var ska jag börja?

Att jobba i skolan är ofta det allra, allra bästa. "Mina" ungar är fantastiska, dom utvecklas o blir större, smartare o snyggare för varje dag. När jag är i klassrummet o undervisar så glömmer jag världen runt omkring. Jag blir som uppslukad och ägnar inte en tanke åt usla pisa-resultat, dåliga löner, ökad arbetsbelastning eller annat som verkar vara hetare än någonsin. Då är jag här och nu - jag och dom, vi tillsammans och det är faktiskt alltid kul även om man ibland måste ta på sig den arga och stränga minen. För även då växer vi, även då är det undervisning. För undervisning är inte bara siffror o bokstäver, undervisning är något som sker i ömsesidighet, vi gör det här tillsammans - du, jag, vi, ni! När jag sen kommer hem o sitter nersjunken i soffhörnan är det just nu skolans kris o katastrof som pumpas emot mig o alla andra TV-tittare. Eländes elände... ingen vill bli lärare, barnen i skolan kan ingenting, för låga krav, för dåliga resultat, kris och katastrof. Det här känns märkligt på något sätt, är det så här illa? Är jag blind som inte ser? Är min skola unik, eller min klass, mina kollegor, min kommun? På något sätt får jag inte ihop det. På ett annat sätt, där i soffan, så sugs jag med i det negativa, in i eländets skola..... men i morgon i mitt klassrum är det som bortblåst. Då startar jag upp ett nytt tema i svenska, ser mina små femmor göra fantastiska redovisningar om Europas länder, käkar makaroner med mina gamla elever som nu blivit stora åttor, dricker kaffe med skrattande kollegor och möter minst 100 glada ansikten. Då bestämmer jag mig för att den svenska skolan visst är bra, vi är bra, vi har härliga ungar som är smarta och kreativa!

Dom kommer att ta över en dag och dom kommer att göra det bra!

Nyfunna vänner

Jag går ju en kurs, rekryterande skolledarutbildning. Där går jag med tjugo andra personer som jag efter hand lärt känna allt mer. De är verkligen härliga människor, kloka och kreativa och jag känner mig privilegierad av att få tillhöra den här gruppen. Lilla jag och alla kloka. Den där känslan kommer då och då över mig. Känslan av att inte riktigt vara den folk tror att jag är, att jag faktiskt inte kan, jag är ju inte lika duktig som dom andra. Och så, ibland, så känns det precis tvärt om. Jag tillhör det här gänget, jag kan, jag duger. Så har det blivit med det här gänget från utbildningen, jag hör verkligen hit. Vi har kul, utmanar och lär av varandra, tillsammans. Vi har de bästa och mest seriösa diskussioner och vi skämtar, tar en öl ihop och skulle kunna prata i evigheter. I fredags sågs vi på AWoch på tisdag ska vi ses igen, för uppföljning av trainee-dagarna.
Nu blir det söndagsmiddag, makens favorit - kålpudding!

Vårglädje!

Känner mig som en usel bloggare. Är jag ens en bloggare kan man undra. Inte många läsare här inte. Men det där med skrivandet är lite terapi för mig. Att få sortera tankarna lite o samtidigt titta bak något på vad som hänt de senaste dagarna, titta framåt och så där. Ibland bara flödar skrivandet och jag vet exakt vad jag ska blogga om. Men nu har det varit lite stiltje på inspirationsfronten ett tag, en del tankar har jag inte tänkt färdigt och en del tankar känner jag mig inte redo att dela med mig av här. Så, plötsligt just idag rann inspirationen till igen och nu har jag så många tankar så jag vet inte i vilken ända jag ska börja!
I helgen har det varit vår och idag kom den där första riktiga vårdagen, den med sol o 15 grader. Glädjetjut! Tänk att lite sol gör så mycket för humöret.

Maken passade på att fylla år och vi träffade föräldrar o svärföräldrar på boulebaren i stan för lite boulespel och en ljuvlig brunch. Sen tog vi en cykelrunda o en promenad med våra fina barn.

Tog en helg helt utan jobb, vilket verkligen hör till ovanligheterna.
Förra veckan hade jag traineedagar i min skolledarutbildning. Det innebar tre dagars skuggning av en rektor på en annan skola i kommunen. Jag hade höga förväntningar, vilka infriades med råge. Jag fick tre otroligt givande och varierade dagar och känner nu att det där med skolledarrollen är något jag verkligen känner mig nyfiken på. Så vi får väl se vad som dyker upp i framtiden...

Lovlovlovlovlovlovlovlovlovlov....

Sportlovet är slut. I år har vi varit hemma, ingen skidresa. Jag var ju ganska mör efter musikalveckan och dessutom sjuk. Fick en megaförkylning och var hes i flera dagar, men nu är jag hel igen! Har fått tid att träna, vara lite social och dessutom fått lite dagsljus i ansiktet. Känner mig redo för våren, har vilat ut och samlat kraft. Tycker inte att jag gjort något alls, men lite har det ändå blivit ser jag när jag kollar i mobilen.
Så, lite sportlov 2014 i bilder:

Bowlat med lillkillen. Varför måste man ha dessa fula skor?

Cyklat med lite vårtulpaner i korgen.

Fyndat på second hand!

Träffat mamma o hälsat på Ruth.

Varit totalt beroende av dessa tu.

Långpromenad längs havet.

Beundrat ett litet torn!

Bakat sjukt goda petit chouxer med mandelmassa o hallongrädde!

Skördat kvarglömda lökar o morötter i trädgården!

Njutit av vårblommor o klippt lite fruktträd.

Tittat på de första rabarberbladen som vågat sig upp ur jorden!

Det var det det

Det har varit en hellweek samtidigt som det har varit underbart och något som blivit en del av mig och en del av

Jepp, det var musikalvecka! En vecka fylld av allt man kan tänka sig på en och samma gång. Vi gör det år efter år efter år och varje gång överträffar en massa ungdomar sig själva på en massa olika sätt. Mitt under veckan sa plötsligt en av killarna till mig: "Pernilla, detta är precis som att driva ett företag. Med en massa grupper som alla jobbar med sitt, men som ändå har samma mål." Precis så är det, vi har begränsad tid, begränsad budget, men obegränsade möjligheter och ett gemensamt mål som alla vill nå. Mitt i allt står jag och mitt i allt åker jag på tidernas förkylning. Men jag kom ut på andra sidan, efter tre lysande föreställningar i torsdags och med ett stort leende på läpparna. Vi gjorde det igen, succé! Dessa ungdomar, tänk vad de är kapabla att genomföra.
Vi fick dessutom en mycket fin artikel i sydsvenskan!
http://www.sydsvenskan.se/lund/shakespeare-med-skitsnack-och-avund/
Nu står jag här och försöker kurera mig inför det stundande sportlovet. Ett lov utan skidåkning. Ett lov för att samla ny kraft och ladda för våren.