Man kan ju lätt tro att jag dött eller nå´t, men så är det inte. Jag har bara pausat lite, från bloggen - inte från livet. Jag är i högsta grad levande! När det gäller bloggen har jag liksom kommit av mig, fått skrivkramp, tycker inte att jag har något att skriva om. Eller ibland för mycket att skriva om. Var ska jag börja?
Att jobba i skolan är ofta det allra, allra bästa. "Mina" ungar är fantastiska, dom utvecklas o blir större, smartare o snyggare för varje dag. När jag är i klassrummet o undervisar så glömmer jag världen runt omkring. Jag blir som uppslukad och ägnar inte en tanke åt usla pisa-resultat, dåliga löner, ökad arbetsbelastning eller annat som verkar vara hetare än någonsin. Då är jag här och nu - jag och dom, vi tillsammans och det är faktiskt alltid kul även om man ibland måste ta på sig den arga och stränga minen. För även då växer vi, även då är det undervisning. För undervisning är inte bara siffror o bokstäver, undervisning är något som sker i ömsesidighet, vi gör det här tillsammans - du, jag, vi, ni! När jag sen kommer hem o sitter nersjunken i soffhörnan är det just nu skolans kris o katastrof som pumpas emot mig o alla andra TV-tittare. Eländes elände... ingen vill bli lärare, barnen i skolan kan ingenting, för låga krav, för dåliga resultat, kris och katastrof. Det här känns märkligt på något sätt, är det så här illa? Är jag blind som inte ser? Är min skola unik, eller min klass, mina kollegor, min kommun? På något sätt får jag inte ihop det. På ett annat sätt, där i soffan, så sugs jag med i det negativa, in i eländets skola..... men i morgon i mitt klassrum är det som bortblåst. Då startar jag upp ett nytt tema i svenska, ser mina små femmor göra fantastiska redovisningar om Europas länder, käkar makaroner med mina gamla elever som nu blivit stora åttor, dricker kaffe med skrattande kollegor och möter minst 100 glada ansikten. Då bestämmer jag mig för att den svenska skolan visst är bra, vi är bra, vi har härliga ungar som är smarta och kreativa!
Dom kommer att ta över en dag och dom kommer att göra det bra!
